In the morning where does all the pain go?

-

Det syns inte alltid på utsidan om man mår dåligt på insidan. Sorg visar sig inte som en snorig näsa, en varm panna eller utslag på kroppen. Sorg är en stor klump som ligger i magen och som man måste bära med sig och dölja, för om man får ett slag i magen kommer tårarna att svämma över. Ingen märker om man dagen innan legat och gråtit sig själv till sömns. Ingen bryr sig om det, för ingen kan bry sig om det när de inte vet. Ibland kan det visa sig med hjälp av svullna ögon, men man vill inte heller berätta hur det faktiskt ligger till. För vad kan någon annan göra åt saken?

Hur kan någon ens misstänka något när jag ibland bara skrattar för att dölja allting? Och ibland skrattar jag faktiskt också på riktigt, just i den stunden mår jag bra. Men inte ens det kan förevigt sudda ut sorgen som kommer som tårar några timmar efter ett glädjerus. Ibland vill man bara skriva en lapp som det står "ledsen" på och sätta den på ryggen. Jag mår inte ovanligt dåligt just idag, så ni behöver inte trösta mig, jag bara skriver om det här i allmänhet. Jag kanske uppdaterar senare.

In the morning, where does all the pain go?

-

Det syns inte alltid på utsidan om man mår dåligt på insidan. Sorg visar sig inte som en snorig näsa, en varm panna eller utslag på kroppen. Sorg är en stor klump som ligger i magen och som man måste bära med sig och dölja, för om man får ett slag i magen kommer tårarna att svämma över. Ingen märker om man dagen innan legat och gråtit sig själv till sömns. Ingen bryr sig om det, för ingen kan bry sig om det när de inte vet. Ibland kan det visa sig med hjälp av svullna ögon, men man vill inte heller berätta hur det faktiskt ligger till. För vad kan någon annan göra åt saken?

Hur kan någon ens misstänka något när jag ibland bara skrattar för att dölja allting? Och ibland skrattar jag faktiskt också på riktigt, just i den stunden mår jag bra. Men inte ens det kan förevigt sudda ut sorgen som kommer som tårar några timmar efter ett glädjerus. Ibland vill man bara skriva en lapp som det står "ledsen" på och sätta den på ryggen. Jag mår inte ovanligt dåligt just idag, så ni behöver inte trösta mig, jag bara skriver om det här i allmänhet. Jag kanske uppdaterar senare.

Nothing compares to you

-

Vilken otroligt konstig dag. Allt är bara upp och ner precis hela tiden. På förmiddagen hade vi samhällslektion, men jag har ingenting att göra eftersom min nya klass håller på med stora arbeten som jag absolut inte kan hoppa in i. Istället satt jag på bilddagboken och MSN i datasalen tillsammans med Thale som jobbade med sitt. Senare kom Marcus, Muffe och Hence. Vi skojade om en del saker, och spelade spel. Marcus skulle springa till Videomix och köpa glass till Thale, men sen märkte han att han inte hade några pengar att ta ut så han kom tillbaka. Jag satt och tänkte på att jag inte skulle fråga Filip om han ville äta med mig idag, han får fråga själv om han vill. Jag måste sluta anstränga mig på sådant hela tiden. Jag vill inte be om saker längre. Vid tolv-tiden gick alla fem till matsalen och åt fisk. Jag höll utkik efter Filip, men såg honom inte.

När vi gick upp till skåpen på tredjevåningen satt han där med sin klass och väntade på att gå in på lektion. Jag satt mig brevid, men ganska snart skulle han dra, så jag fick en puss, sen skulle jag på mentorstid. Jag slutade skolan vid ett, men skulle till kuratorn på ungdomsmottagningen klockan två så jag satt kvar utanför Filips klassrum och gjorde lite spanska. Tänkte att han kanske hann sluta innan jag skulle gå, men det gjorde han inte. Fast när jag stod ute på skolgården och låste upp cykeln så kom han gåendes mot mig. Vi hade följe mot resecentrum, sen såg vi Bella och hennes klasskompis så vi gick ner tid och snackade. Jag ville inte gå därifrån, jag hade ju ändå ganska roligt och ville inte lämna dem så att de fortsatte ha kul medan jag stack till ungdomsmottagningen och grät. Men så fick det ju bli.

Det värsta är att cykla därifrån och typ inte kunna andas för att man är så ledsen. Men det var ändå okej idag, det har varit värre andra gånger. Ikväll kommer Filip, Bella och Anton hit. Imorgon är det studiedag och sådant gillar vi.

Who did you say love me?

-

Vill ni veta vad jag faktiskt alltid har stört mig på? Jag har aldrig skrivit om det, men nu har jag ingenting bättre för mig. När man skriver att man älskar någon, så är det många som bara skriver "älskar dig".. men, jaha? Vem älskar mig? Det där lilla ordet "jag" tycker jag gör så otroligt mycket i den meningen. Betydelsen av meningen liksom fördubblas om man har med alla tre ord istället för bara två. Det kan ju ha blivit så bara för att när man säger "jag älskar dig", så låter det ju oftast som att man bara säger "älskar dig". Men hallå, hur mycket längre tid tar det att skriva tre ord istället för två? Stå för vem du är, annars blir det bara konstigt och lamt. Älskar dig? JAG älskar dig.

Min hand är din nu

-
Jag orkar ju inte med allt det här gråtandet. Idag har det inte varit någon bra dag. Imorse när jag skulle gå till skolan fick jag panik och kunde inte gå. Pratade med mamma och hon försökte torka bort mina tårar. Jag lade mig ner i sängen och andades, hon undrade om hon skulle stanna hemma med mig ett tag. Jag sade att det var okej och att jag skulle gå till skolan till nästa lektion. Mamma cyklade iväg, men ringde efter en stund och frågade om det verkligen var okej, och om hon inte skulle vända igen och stanna med mig. Så snällt av henne, hon brydde sig verkligen. Jag sade att hon kunde cykla vidare och att jag skulle försöka sova lite till. Det gjorde jag, och vaknade 09:20. Lektionen började 09:40, så jag gick upp och borstade tänderna. Jag var ju redan påklädd, så det gick snabbt, men hade ingen matlust heller så mackan fick ligga kvar på skärbrädan.

Skoldagen gled förbi sakta, som någonting äckligt, slemmigt och obehagligt. När jag kom hem satte jag mig i soffan med täcket runt mig. Mamma kom hem, hon hjälpte mig lite med en filosofiläxa, sedan somnade jag i soffan. När jag vaknade åt jag fiskpinnar, och nu sitter jag här framför datorn. Imorgon har jag slutprov i fysik, och jag och fysik har aldrig gått ihop, det är verkligen en omöjlighet. Jag har inte ens öppnat boken idag och tänker inte göra det heller. Jag är arg på allt och alla, folk ska fan inte kunna tvinga mig till saker längre. Jag ORKAR inte.

Ge mig en chans att drömma om ibland, någonstans.. I nästa liv.

Sailors fighting in the dancehall

-

Idag är jag hemma från skolan. Jag planerade att sitta hemma och räkna matte istället för att gå dit, men än så länge har det inte gått så bra. Det är ju mycket roligare att titta på Våra bästa år på TV, äta chickenbits, och fixa med en massa andra prylar på rummet. Vi har nationellt prov i matte C den 4:e december, det kommer inte att bli roligt. Förövrigt fyller min mamma år idag. Jag har inte köpt någonting heller, så bra är jag på en skala. När pappa kommer hem från jobbet får vi väl köra ut och köpa någonting. Fast gamla människor bryr sig kanske inte lika mycket om presenter? En stor kram och massor med gratulationer ska hon i alla fall få.

Uppdatering:

Nu är det helt plötsligt kväll. Jag ringde mamma på eftermiddagen och bad henne köpa silvershampoo, för att jag har läst att det ska ta bort de gulaktiga tonerna i blont hår. Jag har ju mitt underhår blont, eller lite orangeaktigt. Men istället för silvershampoo kom hon hem med en toning som frisören hade rekommenderat. Jag använde den två gånger, men ser inte direkt någon skillnad. Jag vet inte om jag vill vara svarthårig längre, har varit det i över ett år nu.

I'm counting on a new beginning

-

Välkommen till min nya blogg. Det är alltid så svårt att skriva det första inlägget, eller hur? Jag tänker i alla fall inte beskriva mig själv nu eller någonting sådant. Vill ni lära känna mig får ni ta och läsa mina inlägg i framtiden och se vad ni kan få ut för information av dem. Innan har jag haft en blogg på www.blogg.se, men den blev ganska tråkig, så nu försöker jag på nytt. Jag vet inte hur pass aktiv jag kommer vara med mitt skrivande, det återstår väl bara att se.

Idag har jag varit i skolan hela dagen. Ja, det låter kanske som en självklarhet för dig, men för mig känns det som en prestation nu för tiden. Jag har blivit så otroligt skoltrött och jag orkar inte med allt folk där som tror att de är så bra. Vad vet ni egentligen om att känna sig dålig? I en NV-klass måste man verkligen tro på sig själv för att stå ut, så känner jag det i alla fall - och nu står jag inte ut längre. Det hade bara varit så otroligt skönt att byta till någon annan linje där man inte behöver göra så mycket, där man inte har någon matematik, fysik eller kemi. Ja, och nu vet jag precis vad du tänker - varför har jag då valt naturvetenskap? Den frågan ställer jag mig själv varje dag. Jag finner aldrig något svar.

Jag kan i alla fall inte förneka att skolan är en del av min vardag, och alla problem runt skolan beskriver en del av mig. Det är trots allt även skolan som ger mig ångest och som får mig att bara vilja brista ut i gråt över känslan av att vara så otroligt dålig och otillräcklig. Förlåt mig, men jag orkar bara inte. Jag kan inte vara en del av de perfekta människor som ni är. Fast i och för sig tycker jag inte att ni är så jävla perfekta, ni missar så mycket annat.