Jag är så ensam, och ni kan inte förneka det. Även om jag har vänner och pojkvän känner jag mig så ensam från och till. Det räcker inte att ni bara är runt omkring mig ibland, jag vill ha er under min hud. Så nära att ni aldrig försvinner, att ni alltid finns där och att jag alltid kan vända mig till er. Ni kanske säger att det är så nu, men det är det ju inte. Inte för någon alls. Man kan inte finnas till för någon annan 24 timmar om dygnet. Det finns ingen som vill gå och hålla ens hand hela dagarna och hjälpa en med ens beslut. Det måste man klara själv. Och det är så jävla sorgligt att jag börjar gråta. Allting svartnar i panik.
