Jag känner mig lite vilsen. Men jag vill inte nämna några namn. I klassen känner jag mig inte helt hundra, hade varit skönare att kunna/våga prata med alla. Det tjejgäng jag trodde jag tillhörde känns det inte som jag tillhör längre, eftersom de alla går i samma klass så har de mycket starkare sammanhållning än mig och jag tror inte jag kommer träffa dem så mycket mer, på ett tag i alla fall. Bara en. Fast den personen har jag inte heller träffat på ett tag, glider vi ifrån varandra? Nu när alla fyller arton känner man sig efter, man kan inte göra allt som de gör, och det gör att man inte träffas. Men han, som gick i deras klass innan och är över arton, kan ju såklart vara med, och jag får hitta på annat på annat håll.
Jag saknar många i min gamla klass, vi ses inte heller ofta. Jag vet inte riktigt vad de tycker om mig. De kan träffas utan mig nu, jag tillhör inte den kretsen på samma sätt. Men innan försökte jag kanske komma ur den, så jag får väl skylla mig själv. Annat härligt folk bor alldeles för långt bort för att man ska kunna ses alls. Och vissa är bara för jävla tråkiga. När någonting ska hända vill jag inte vara den som ska ta tag i det.
Imorgon ska klassen ut på friluftsliv och sova ute i tält en natt. Kanske skönt att hitta på nåt nytt, att komma bort från detta ett litet tag. Vem vet, det kanske blir riktigt roligt och man kanske börjar snacka med fler. På onsdag är vi lediga, och på fredag ska vissa ut på krogen, och vissa sitta ute och supa i någon park.
