M

-

Du faller handlöst framför mig på din väg mot okända land.

Och när din sjukdom tagit dig ska jag ge någon gata ditt namn..

Jag saknar dig. Din sjukdom åt upp dig, bit för bit. Det började med att ditt ben började skaka, och jag satt där med dig, såg din oroliga blick. Ambulansen kom och vad jag minns kom du aldrig hem igen. Kanske en gång, innan vi fick beskedet. Cancer. Och som i en dimma försvann du bort från mig.. Men opererad, trött och utan hår satt du ändå på sjukhuset med ett leende på läpparna och sade hur sjuksköterskorna borde hänga upp julgranskulorna. Vi åkte till Skåne över jul, för det var din önskan. När vi kom hem var du sämre och hade flyttats till ett annat sjukhus. Jag och mamma tog långa bussresor för att hälsa på dig. Du åt sjukhusmat, låg i din säng, och jag var för liten för att kunna förstå att du verkligen skulle försvinna. Allt luktade död. Sista gången jag såg dig var du någon annanstans. Jag höll din hand och hoppades att du skulle känna min värme. Sen kom samtalet. Du fanns inte mer. Ändå gick jag till skolan och satt tyst på gungorna. Hon tog din död hårt, och sedan blev saker som de blev.. Människor kan inte alltid vara starka. Jag vet inte hur jag orkade, men någon var ju tvungen att ta hand om henne också, när det bara var hon och jag. Jag fick min tid för att vara ledsen så småning om.

Jag älskar dig.

Jag tog en roll när du blev sjuk, en roll som krävde hårdare hud.

Min kraftreserv den tar snart slut, som min tro på en ingripande gud..